Röda stövlar! :D

Whiiii!!! ÄNTLIGEN!!! ♥ Nu har jag fått tag i ett par ♥ röda stövlar ♥ som jag har velat ha sååå länge (hade funkat med gula också). Jag blir ♥ barnsligt glad av dem! ♥ Och min dotter ♥ håller på att få krupp på ♥ mig för att jag bara babblar om dem hela tiden… 😀

Nu tänker jag hoppa i ALLA vattenpölar jag stöter på!!! JAG LOVAR!!! 😀

I Livets Tjänst
Lillan

Ännu en ny vän!

Har suttit och pluggat hela dagen idag men senare på kvällen så kom bästisen med en ny bekantskap i släptåg. Underbar människa! 😀
Vi grillade på Olafs gård och sedan spådde vi varandra, en helt fantastisk kväll! 😀

När de andra  gått hem tog Olaf och jag en promenad. Meningen var att vi bara skulle gå en bit men vi gick längre och längre… och längre… Det hela  slutade med en kvällsfotosession och vi var borta i tre timmar :-O
Som vanligt så önskade jag att jag hade en bra kamera, jag älskar ju att fota… men den kommer när det är dags!
Stockholm visade sig från sin bästa sida ikväll!

Imorgon flyttar jag över till en annan lägenhet bara några minuter från Centralen! 😀
Nu är det natta här!

I Livets Tjänst
Lillan

Vodou!!!

Träffade Olaf vid Sergels Torg idag eftersom vi skulle iväg på utställningen om vodou på Etnografiska med tre nyfunna vänner. Vi stod och väntade på bussen när det kom en störtskur och busskuren var mer eller mindre full så blött värre blev det. Då kom bussen men chauffören släppte inte ombord någon utan han sa till resenärerna att kliva av istället. Sedan klev han själv ur bussen och mumlade något om att bussen inte hade någon chaufför… Sedan gick han! Är det bara i Stockholm som sådant kan hända? 😉 Till slut så kom i alla fall nästa buss.

Mörka moln

Totempåle

Olaf kryper nästan in i tipin!

Kan väl tycka att utställningen var lite så där… Visst sjutton kände jag av energierna, inte en tvekan om det, men den kändes lite halvdan tycker jag. Fast det klart, jag vet ju inte riktigt vad jag hade väntat mig… Kanske att det skulle stå en vodouist där och skallra med sin skallra och uttala en massa förbannelser?… 😉
Däremot så såg jag en helt fantastisk staty av Shadakshari Avalokiteshvara i en annan del på muséet. Den här statyn drog sig till mig och jag kände mig full av vördnad och blev helt knäsvag av den. Sedan kunde jag höra munkar som stod och hummade… Jag stod där lääääänge och bara njöt!
Enligt den förklarande texten så har denne gud/gudinna återfötts i Dalai Lama. Han/hon förkroppsligar medkänslan av alla buddhas. Se länk till Wikipedia på engelska här. Det kanske är något inom buddhismen som jag ska börja undersöka…

Efteråt var vi och fikade i Gamla Stan. Det är så kul och intressant att lära känna nya människor och dessa har jag lärt känna genom facebook. Störtsköna människor! 😀
Nu trillar mina ögon snart ihop så hopp i säng och upp till en ny vacker dag imorgon! 😀

I Livets Tjänst
Lillan

Stockholm

Befinner mig i Stockholm för tillfället. Anlände i måndags hit och jag har redan hunnit med massor. Jag älskar Stockholm… kanske är dags att flytta hit? 😀

Vandrade runt tillsammans med min goda vän. Vi var ovanför Söder Mälarstrand med underbar utsikt!

Gamla Stan och smalaste gränden där
  
Vi var inne på Indiska i Gamla Stan och det var ta mig fasen den mest fantastiska butik jag någonsin sett. Gångarna vindlade över allt. Har du inte varit där – GÅ DIT!!!

Yepp, Djurgårdsfärjan åkte vi också! Mesfoto på Olaf och mig! 😀 (never mind the dubbelhaka pls!)

Olaf bestämde sig för att göra kaka… Den var god!

Men här är det bästa av allt! Jag var i Liljeholmen idag och köpte skor med 10,5 cm klack. Har aldrig haft ett par skor med så hög klack… Jag hoppas bara jag kommer att använda dem… Jag bara äääälskar dem ❤ och det bara för 249 kronor! (måste dock fila fötterna och måla naglarna också, och ja, jag har nagelsvamp, och nej, jag rakar inte benen!)

Imorgon ska jag till Etnografiska muséet och gå på vodouutställning med goa vänner och och en hel del nya vänner från facebook! 😀

I Livets Tjänst
Lillan

Svenska B hos Hermods

Uppdrag 1

Fråga 2
Rubrik: Jag mötte…

Jag mötte Prokleon i Aristofanes Getingarna

Jag sitter på en bekväm stol framför en stor öppen spis, men den är tömd på aska och renstädad. Utanför det igenbommade fönstret hörs röster som talar. Mitt emot mig sitter en man i en stol och talar om sin son. Mannen mitt emot heter Prokleon och är en pigg 60-åring som trots sitt livliga yttre inte verkar ha alla skruvar i rätt låda. Jag studerar honom medan han pratar och upptäcker snabbt att det inuti denna kropp finns en pojkaktig själ som älskar att hitta på bus. Han räds inte för att använda ord som är grova och överdrivna. Prokelon har ett stort vitt, yvigt skägg som guppar när han talar och hans ögon tittar hela tiden plirande på mig. Hans hår ligger som ett tunt snötäcke ovanpå hans huvud och det böljar sig ner för ryggen. Prokleon berättar om sin son Antikleon och säger att sonen är väldigt överbeskyddande och gör det nästan omöjligt för honom att få leva på det sätt han själv önskar. Han säger att han är inlåst här och att han ämnar rymma å det snaraste.
– Och varför inte göra det nu med en gång? Säger han, och kryper in i spisöppningen.
Prokleon försvinner upp i skorstenen och jag hör hur han pratar med andra där utanför. Det dröjer inte länge förrän han dråsar tillbaka ner igen. Jag ser hans ursinne vältra sig i ansiktet och han kastar sig på dörren och bultar och skriker:
– Vad gör ni? Låt mig komma ut, banditer, så att jag kan sitta ting. Drakontides går fri!
Han har en ordväxling vid dörren och lufsar sedan tillbaka och sätter sig igen. Han berättar att hans stora passion är sitta dikastés i domstolen men att hans son inte accepterar det längre. Han går fram till fönstret och lirkar upp det. Där ställer han sig och börjar tala, mer för sig själv än med mig. Han får fatt i ett rep och binder fast ena änden i fönstret och slår sedan en knut runt midjan och börjar fira ner sig. Innan han försvinner över kanten säger han:
– Jag kommer åter!
Han återvänder efter en timme och berättar snabbt att han just har dömt i ett mål och att han är lycklig över detta. Dock beklagar han sig över utgången av målet men vill inte berätta mer än så och sedan försvinner han ut igen. Han blir borta hela natten och jag börjar fundera på varför jag sitter kvar här och väntar på en man som tycks mig bli konstigare ju mer han berättar om sig själv. När jag precis tänker gå bullrar det till vid dörren och en yngre man släpar in Prokleon i rummet och går ut igen. Prokleon är trots detta än mer yster än tidigare. Han berättar att han har varit på fest och att han minsann fick med sig en flöjtblåserska hem. Hon var väldigt from och tystlåten och han skulle faktiskt ha fått med sig henne in om inte Antikleon hade kommit och förstört allt. Jag frågar honom om han hade roligt på festen varpå han svarar:
– Ack, om jag ändå hade fått dansa lite så skulle Dionysos blivit lika lycklig som jag.
Jag funderade en stund och sade sedan till honom:
– Men det är väl inget som hindrar dig från att dansa nu? Gå ut och sträck på din lekamen. Visa mig dina dansande livssteg.
– Ja, ta mig fan så ska jag göra det! Varpå han öppnade dörren och försvann ut.

Fråga 3
Språkets utveckling fram till 1525

Svenskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och före 800-talet kallas den urnordiska. Det finns inte så många källor (ca 200 inskriptioner) och man vet därför mycket lite om urnordiskan. Man kan dock få fram tolkningar av urnordiskan genom lapskan och finskan där det finns kvar ”rester” av urnordiskan och med hjälp av andra liknande språk, t.ex fornisländskan.
Mot slutet av perioden skedde en serie ljudförändringar. En språkvetenskaplig term, kallad synkope inträdde och vissa obetonade vokaler föll bort ur en del ord, t.ex a, i och u och en ljudförändring kallad i-omljud uppstod när en vokal påverkades av ett följande ljud. Runsvenskan användes ca 800-1225 och finns framförallt bevarad på runstenar. På 1000-talet startade utvecklingen mot separata språk genom att det fanns flera avgränsade nationalstater. Under denna period skedde bland annat en förenkling av vissa diftonger genom att två olika vokaler sattes samman till en. Detta kan t.ex ses i ordet eyra som blev öra.
När det gäller fornsvenskan (1225-1526) är den viktigaste källan de gamla svenska landskapslagarna och fornsvenskan dateras efter Äldre Västgötalagen, som redigerades av lagman Eskil på 1220-talet. Det började komma in lånord i svenskan från latin och grekiska genom att Sverige kristnades och under Hansan (1300-talet) satte tyskan sin prägel på många av orden. Det invecklade böjningssystemet i skrifter försvann mot periodens slut.

Slutbetyg på uppdrag 1: G+

Uppdrag 2

Fråga1
Den lokala teaterföreningen sätter upp Shakespeare

Trettondagsafton
Trettondagsafton handlar om ett par skeppsbrutna tvillingar, Viola och Sebastian, som ovetande om varandra hamnar på Illyriens kust. Båda syskonen tror att den andre har omkommit. Huvudpersonen Viola, får hjälp av kaptenen som räddat henne att klä ut sig till pojke. Hon döper om sig till Cesario och tar tjänst hos Orsino, hertigen av Illyrien. Orsino är kär i den vackra Olivia, som inte alls är kär i honom, och han skickar dit Cesario (Viola) som friarbud för att fria till henne, något som Olivia avvisar, och hon blir istället kär Cesario. Den utklädda Viola blir i sin tur kär i sin herre Orsino och som förklädd till man så innebär det problem. Vid sidan av denna huvudhandling finns en paralell handling som senare möts upp med huvudhandlingen; Violas bror, Sebastian har räddats av Antonio och de utvecklar en innerlig vänskap. Antonio stöter ihop med den utklädde Viola och tror att hon är Sebastian och när Sebastian till slut dyker upp I Illyrien och Oliva får syn på honom blir handlingen än mer invecklad.

Viola, senare förklädd till Cesario: Är en ung dam som är mycket välbevandrad i de ljuva ordens värld. Hon kan konsten att trollbinda med vackra ord och är även mycket smart. Hon är också en ganska skör varelse som har lätt för att känna känslor men kan konsten att dölja dem väl.
Orsino, hertig av Illyrien: smågrinig, halvbitter och envis till tusen. Förmodligen gillar han mer jakten än själva vinsten (Olivia)
Olivia, grevedotter: Känslomässigt tilltäppt från början men senare, när hon blir hett förälskad i Cesario (Viola), blir hon upptinad och varmt inbjudande.
Sebastian, Violas tvillingbror: Kärnfrisk och hurtig men är dock förvirrad när han råkar ut för de olika förväxlingarna med sin förklädda syster.
Maria, Olivias kammarflicka: Bitsk och bestämd.
Malvolio, Olivias hovmästare: Är något av en glädjedödare och kanske lite utstött.
Narren (Feste), hos Olivia: Har egentligen bara en biroll i handlingen men bidrar med stor komedi.
Baron Tobias Rap, Olivias morbror: Gillar att både dricka och spela spratt
Baron Andreas Blek av Nosen, Tobias Raps vän: Enfaldig och egocentrisk
Kapten på det förlista skeppet, Violas bundsförvant
Antonio, en annan sjökapten, Sebastians bundsförvant
Valentine, hovman hos hertigen
Curio, hovman hos hertigen
Fabian, en i Olivias hushåll
En präst
Musiker, hovfolk, sjömän och betjänter

Tänkvärda citat:
Narren till Maria:
”Låt henne hänga mig: den som är väl hängd här i världen behöver inte vara rädd för att klä skott”
Det blir väldigt narraktigt när de pratar eftersom uttrycket kommer från kriget. De pratar om vem som är narr utav dem och Narren är inte rädd för att dö. Ger en komisk framställning om både död och humor.

Antonio till Sebastian:
”Kan jag inte få följa med och tjäna herrn? Annars är jag rädd för att jag går och här och sörjer ihjäl mig när herrn har farit”
Att vara man, och troligen vara kär i en annan man, gör det inte helt enkelt att uttrycka sina känslor med de rätta orden. Att dessutom inte fullt ut kunna visa känslorna gör att man känner sig än mer förälskad.

Jag vill att ni (teatergruppen) ska välja Trettondagsafton för att alla människor kan råka ut för förväxlingar här i livet och när man ser på dem i efterhand kan de tyckas varit komiska. Det komiska har alltid dragit publik i alla år eftersom människan älskar att skratta. Det finns många kärnfulla förvecklingar i denna pjäs som man som skådespelare kan spela vidare på och brodera ut i oändlighet. Pjäsen är också fartfylld och innehåller många trassliga affärer där man utan svårighet kan anspela på sex.
Karaktärerna är färgstarka och livfulla och här kan man spela ut hela sitt skådespelarregister genom de snärtiga replikerna. Man kan vinkla pjäsen så att den behandlar väldigt dagsaktuella händelser så som homosexualitet och identiteter över alla gränser kan göra den än mer intressant. Homosexualiteten, som kan göras i en ny infallsvinkel, kan väcka både intresse och häpen anstöt hos åskådarna.
Rena rama genusmaskeraden!

Fråga 2
Mitt referat av Island mellan hedniskt och kristet
I läroboken ”Den levande litteraturen” (1995, andra uppl.), skriver av Ulf Jansson om tiden mellan hedendom och kristendom på Island. Norska bondehövdingar på 800-talet e.Kr. hade förlorat sin makt mot Harald Hårfager och for över till Island för att där etablera sig på de bördiga markerna. Varje hövdingasläkt sin egen tradition, historia och hjältar.
Bevarandet av släkttraditionerna skedde genom diktning och skaldekonst och Jansson skriver: ”Varje hövdingasläkt hade sina traditioner, sin historia och sina bragdmän att berätta om.” och hövdingarnas barn drillades från tidig ålder med dessa. Hövdingarnas barn blev senare präster när kristendomen infördes på 1000-talet och det var dessa patrioter, med stark förankring i den isländska kulturen, som nedtecknade de hedniska berättelserna.

Fråga 3
Vilket verk är följande rader hämtat ur?

Träd över ingens tröskel in,
förrn du spejat och spanat,
förrn du spejat och spårat;
ty ovisst är att veta, var ovänner sitta
borta på salens bänkar

Dessa rader är hämtade ur dikten ”Havamal” från ”Den poetiska Eddan” som nedtecknades på 1200-talet. En mustig men fåordig gudadikt där Oden ger levnadsråd till människorna. Det typiska i detta verk är allitterationen, ett slags stav- eller bokstavsrim: ”Ej är så gott, som gott man säger”, ”vänner som vänligt le.”, ”Fä dör, fränder dö”.
Verket berättar mycket om dåtidens samhälle. Människor behövde vara försiktiga mot både främlingar och vänner, man visste aldrig vem som kunde överfalla eller svika. Man skulle dock, trots detta, vara gästfri mot främlingar och vårda sina vänskaper. När det gällde brödfödan var alla tvungna att arbeta så hårt och de kunde, oavsett hälsotillstånd, för att bidra till överlevnaden. Kvinnosynen var, med dagens ögon mätt, nedvärderande och vad kvinnor sade hade mindre betydelse. Havamal ger en bra bild över hur dåtidens isländska samhälle såg ut innan det kristnades under 1000-talet.

Fråga 4
Svenska språkets förändring från år 1526 till idag

Äldre nysvenska (1526-1732)
År 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige och ganska snart efter sin invigning började han genomföra stora förändringar som skulle komma att påverka det svenska språket. 1526 översattes en Nya Testamentet till svenska av Olaus Petri och det är från denna översättning man anser att äldre nysvenska börjar. 1541 kom hela Bibeln ut på svenska (Gustav Vasas bibel) och nu kunde även allmänheten förstå predikningarna i kyrkan. Gustav Vasas bibel fick mycket stort inflytande på det svenska språket och från den togs namn, uttryck, ordspråk och därmed påbörjades en enhetlig stavning för det svenska språket.
Tyskan fortsatte att ha inflytande på svenskan även efter medeltiden. I och med det trettioåriga kriget kom tyska legoknektar och militärer till Sverige, och med dem även tyska militärtermer, som t.ex: soldat och armé men även allmänna ord som antasta och gurgla. Även franskan hade inflytande med ord som marmelad, audiens och familj i slutet på 1500-talet och fler franska ord kom under 1600-talet som t.ex. mamma och pappa. Endast några enstaka ord från engelskan kom som t.ex. tobak under1600-talet.

På 1600-talet präglades svenskan även av diktaren Georg Stiernhielm (1598-1672). Han satte sig på tvären när det gällde den franska klassicismen, som ju präglades av antikens förebilder, och tyckte att de gamla fornnordiska orden skulle börja användas igen. Den enda egentliga kopplingen som finns till klassicismen när Stiernhielm skrev sin dikt ”Herkules” är att han använde sig av Homeros versmått hexameter. Många av orden han använde har vi än idag kvar: arla, tryta och vän. Folket var långt ifrån skrivkunnigt under 1500- och 1600-talet. Balladerna skrevs ner av adeln under slutet på 1500-talet men det vanliga folket fick med olika diktmått memorera dem. Men detta ändrade på sig i och med en ”Then Swänska Argus”.

Yngre nysvenska (1732-1900)

”Then Swänska Argus” (ung. det vakande ögat) var en veckotidskrift som Olof von Dalin gav ut 1732-34. Den var välskriven och fick stort inflytande på det svenska språket och anses vara starten för den yngre nysvenskan. I Sverige kom under 1700-talet även de första böckerna om svensk stavning, grammatik och ordförråd ut. Man strävade efter att få ett enhetligt språk och 1786 bildades Svenska Akademin. 1801 gav Carl Gustaf Leopold ut ”Afhandling om Svenska stafsättet”, på uppdrag av Svenska Akademin, som var avsedd att vårda det svenska språket. I den försökte han hitta regler som skulle förklara den stavning som rådde vid tiden och med hans insatser blev dem mer stabil. Han föreslog även en mer svensk stavning av främmande ord.
Nya låneord strömmade in från tyskan men framförallt från franskan på 1800-talet. Att tala franska var ett tecken på bildning och kultur och det var framförallt adeln, hovet och de förmögna som använde det. Ord med överklassanknytning som: divan, parfym, champagne och choklad togs in i svenskan och även politiska ord som: debattera, sarkastisk och intellektuell.
Även engelska ord började strömma in på allvar under andra halvan på 1700-talet. Sjötermer som logg, kutter och brigg gjorde intåg och när det gällde mat och dryck kom kex, porter och grogg. På 1800-talet kom ord som var förknippade med ekonomi: jobb, strejk och reporter.
Två viktiga böcker kom ut under 1800-talet: Svenska Akademiens Ordlista öfver svenska språket (SAOL) och Svenska Akademiens ordbok som hade en betydande effekt på det svenska språket.
Under samma period ökade även läskunnigheten med fler böcker och fler författare. Två författare från den här tiden är Fredrika Bremer och August Strindberg. Bremer gav sin syn på hur slavar och kvinnor behandlades och Strindberg skrev på talspråk som gjorde att böckerna fick stor genomslagskraft.

Nusvenska – 1900 och framåt
En stor stavningsreform genomdrevs 1906 och förenklade stavningen av -v -t och -tt. Godt blev gott och hafva blev hava. Ett förslag framlades 1943 av Sveriges folkskollärarkår att man skulle införa en helt ljudenlig stavning, (detta påminner om ljudningen av runor) men förslaget förkastades. I talform hade pluralformerna redan försvunnit och skolöverstyrelsen beslöt 1951 att avskaffa dem. Man skrev nu: ”vi gick” istället för ”vi gingo”.
Engelskan gjorde intåg med en mängd nya ord under 1900-talet i och med att USA och England får större inflytande på Sverige. Engelska ersatte även tyskan som första främmande språk i de svenska skolorna. Från mitten av 1900-talet och fram tills idag har det engelska språkets påverkan bara blivit större och större. Genom rock- och popmusik, filmer och böcker men framförallt genom internet har engelskan påverkat det svenska språket. En del svenska uttryck har börjat ändra form efter engelskan; ”även om” och ”fastän” har blandats ihop till ”även fast” (troligen efter ”even though”). Ofta används engelska uttryck trots att det finns svenska alternativ, kick-off istället för avspark. Att så mycket engelska används i Sverige idag beror mest på att engelskan är ett basämne i skolan och de flesta svenskar kan prata engelska men kanske inte franska. Dessutom så används engelska på massor av olika områden, bl.a: reklam, film/musik och medicin.

Slutbetyg på uppdrag 2: VG

Uppdrag 3

Fråga 1
Med en fot i romantiken och den andra i upplysningen

Många är de fantastiska författarna från romantiken som tar en med sturm und drang. Tänk om jag kunde få sitta på en mossbevuxen sten vid en stilla strömmande bäck med den svallande kärleken inom mig. Att med gåspennan i högsta hugg få spruta ur mig romantiska verk, gjorda för eftervärlden, det tilltalar mig. Då skulle jag vara lite som Jean-Jacques Rousseau som tyckte att det enda rätta vore att leva i naturtillståndet. Eller få göra som den unge Werther i Goetes roman; Låta hjärtats röst få vägleda mig genom livet. Hur underbart vore det inte att få sätta sina tankar på pränt så som Lord Byron gjorde i Don Juan, att få skriva om alla kärlekar man haft och få rosa dem långt upp till sjunde himlen.
En annan sida av romantiken är när Poe skriver sina gastkramande skräckhistorier som spelar på skräckens nerver i en människa, om än dock med en mörk njutning i bakgrunden.
Men mest speciell är ändå Mary Shelly med sin roman Frankenstein. Den är inte svår att koppla till nutiden med genforskningens alla försök att bilda nya hjärtan från grisar.
På tal om genforskningen så kan man ganska enkelt dra en parallell till upplysningens tid. Med förnuft och erfarenhet skulle människan upplysas. Jag undrar hur de på den tiden skulle ha ställt sig till genmodifierade grishjärtan.
Newtons banbrytande forskning förkastade den religiösa världsordningen och religionen tappade nu ännu mer sitt grepp om 1700-talets människor. Allt grundar sig i renässansen då de religiösa förebilderna började skjutas i bakgrunden. Att vara tolerant och fördomsfri satte grundstenen för den religions-, yttrande- och tryckfrihet vi har än idag. Men förnuft och erfarenhet kan man endast få om man jämför med andra länder och världar. Daniel Defoe lät Robinson Crusoe få upptäcka en värld av nya erfarenheter och äventyr. Även Jonathan Swifts Gullivers resor borde nämnas i detta samband, men dock med den skillnaden att han troligen var mer pessimistiskt inställd än Defoe.
Däremot kan man dra en parallell mellan Swift och Voltairé som båda använde pennan för att bekämpa religiös intolerans och maktmissbruk. Voltairés roman ”Candide eller optimismen” är en utvecklingsroman som grundar sig på att kunskap baseras på sinneserfarenhet och att naturen och människans vilja är orsaksbestämd. I romanen tar han även upp en av den tidens stora debattfråga, teodicéproblemet.
Jag är stolt och glad över att få vara svensk eftersom vi här i Sverige har den störste av de svenska upplysningsförfattarna; Carl Michael Bellman. Att lyssna på hans epistlar är konst på den högsta nivå enligt mitt tycke.
Så, är jag en romantiker eller en upplysningsmänniska? Förmodligen lutar jag mer åt romantiker men jag gör som de gör i New Age: Jag blandar hej vilt och väljer det jag gillar bäst!

Fråga 2
Mästerrecensenten recenserar valfri film

Sliding Doors
Sliding Doors är ett amerikansk-brittisk dramakomedi från 1998 och regisserades av Peter Howitt, som även skrev filmmanus. Filmens intrig är inspirerad av filmen ”Ödets nyck” från 1987 av Krzysztof Kieslowski.

Det är en parallellberättelse som handlar om en ung kvinna vars liv blir helt olika beroende på om hon hinner med ett tåg eller inte. Helen, (Gwyneth Paltrow) är sen till jobbet och får sparken. När hon ska hem skyndar hon sig för att hinna med tåget. I den ena verkligheten lyckas hon komma med tåget och när hon kommer hem och upptäcker hon sin man, Gerry (John Lynch), i sängen med sin älskarinna. I den andra parallella verkligheten hinner hon inte med tåget. När hon ska ta en taxi hem blir hon rånad och nedslagen. Hon kommer hem, trött och skadad, och missar precis mannens älskarinna som lämnar lägenheten. I båda parallellvärldarna träffar hon James (John Hannah), som har en central roll i filmen. Bekantskapen utvecklas på väldigt olika sätt, beroende på Helens val och ödets nycker. Det som kan te sig som jobbigt att gå igenom kan i slutändan visa sig vara bra, och tvärt om.

I grund och botten är det en helt vanlig dramakomedi med det vanliga innehållet; kärlek, intriger, glädje och sorg. Det är själva storyn som gör den sevärd och den står på en mycket solid grund – Vi har väl alla tänkt tanken: ”Tänk om jag hade gjort så istället, undrar vad som hade hänt då”.
Filmen hamnar dock mellan pinnarna när det gäller mustigheten i karaktärerna. Paltrow är över lag en ganska tråkig skådespelerska och hon är inget undantag i den här filmen. Hon känns slätstruken och visar inga starkare känslor, inte ens när hon ser sin man ha sex med en annan kvinna. Hannah gör inte heller någon större insats men har ändå mer värme i sin roll, något som de andra karaktärerna saknar, eller så flörtar han bara mig med sin skotska dialekt.
Regin är smart och det är enkelt att följa med i händelserna som skulle kunna bli krångliga. För att undvika förvirring får Helen två olika frisyrer.
Dialogerna känns välskrivna och har flera, typiskt brittiska, underfundiga skämt. Däremot är det lite väl långa scener ibland, jag har inget nöje av att titta på några som grälar i fem-tio minuter.
Det är en lugn och stillsam dramakomedi som riktar sig mer till den kvinnliga publiken, kvinnorna styr hela filmen och männen får bara hänga med.
Den är absolut sevärd på grund av sin story och eftersvallningarna hänger kvar länge och lämnar publiken med den eviga frågan: What if?

Fråga 3
Likheter och skillnader mellan danska, norska och svenska

De största skillnaderna mellan språken är uttalet. Översiktsmässigt är norska och danska mest lika. För en svensk är talad norska är lättare att förstå än vad danska är eftersom uttalen mellan svenska och norska är mer lika medan danskan låter mer grötig. Dock har nog en skåning lättare att förstå danska, än om man är norrlänning, eller som jag, är gotlänning.
När det gäller det skrivna språket är skriven danska lättare att förstå än skriven norska och där är nynorskan ännu svårare att läsa än norskt bokmål. Tycker också att det är mer kommatecken i danska än de övriga språken. Jag upplever dessutom att nynorskan känns väldigt ålderdomlig och svenskan känns mest formell och högtidlig av alla tre.

Slutbetyg på uppdrag 3: VG

Uppdrag 4

Fråga 1

Presentera en bok från realismen eller naturalismen för en radiokanal
Therésè Raquin
Skulle du kunna mörda en människa för att få det du har begär till? Förmodligen inte, men en del människor är hågade att utföra såna handlingar på grund av passion och begär att vilja ha något eller någon. Den här lidelsen finns hos Thérèse och Laurent i Émile Zolas roman ”Thérèse Raquin”.

Thérèse är gift med sin kusin Camille och blev som liten omhändertagen av sin faster. Hon har en vild natur och det afrikanska blodet pulserar i hennes ådror. Hon måste dock förtrycka sitt sanna jag och fogar sig efter sin fasters vilja som i sin tur älskar sin svaga och sjuklige son Camille som hon överbeskyddar. Den lilla familjen bor i ett hus i en mörk och fuktig passage i Paris och driver där en sybehörsbutik, men Thérèse avskyr stället . Hon blir mer och mer inbunden och dämpad, fram tills den dag hennes make kommer hem från arbetet med sin barndomsvän Laurent. Han börjar besöka familjen regelbundet och sinom tid inleds en passionerad förälskelse mellan dem men Camille är i vägen. I sin längtan efter varandras famn kommer de fram till att den enda lösningen är mord.
En tid efter mordet gifter sig Thérèse och Laurent men Camilles vålnad hemsöker och plågar dem. Deras samvetskval förtär deras sinne och driver dem till randen av galenskap.

”När de kunde möttes de bakom någon dörr, tryckte utan ett ord varandras händer så hårt att de hade kunnat brista. Båda skulle ha velat ta med sig bitar av varandras kött klistrade vid fingrarna.”
Thérèse Raquin (Klassikerförlaget 1996, s. 57)

När Zola skrev denna roman, som var hans första, gjorde han det med ingående beskrivningar av köttsliga och sinnliga processer som chockade läsarna till den milda grad att de tilltalades av det – romanen blev en skandalsuccé. Zolas huvudsyfte med romanen var, enligt honom själv, vetenskapligt. Människans psyke var något nytt och främmande för 1800-talets individer. Människorna var övermätta på sockersöt romantik och därmed kom realismen in, författare skrev om vanliga människor och deras vardagsliv. Genom att litteraturen blev mer vardagsbeskrivande började man studera människors beteenden och ville göra litteraturen till naturvetenskap. Det var upphovet till naturalismen, där inget skulle förtigas eller förskönas, allt skulle berättas precis som det var.

Zolas sätt att beskriva både miljöer, personer och händelser utan tabun visar hans naturalistiska stil. Alla förbud var borta och han skrev precist och naket om hur fasansfulla människor kan vara. Zola kan även ses som en ”vänsterhjälte”. 1898 publicerades Zolas brev ”J´accusse” där han anklagar den franska regeringen för antisemitism i Dreyfusaffären. Han hade ett obändigt civilkurage och kämpade för rättvisan och som han antagligen också mördades för. På Zolas begravning sade Anatole France: ”Han var ett ögonblick mänsklighetens samvete!”

Romanen ansågs banbrytande på sin tid och historien håller än idag. När man blandar in mörk psykologi i botten på en historia blir den mustigt fascinerande. Att skriva på det öppna, gastkramande sättet om karaktärernas psyken suger åt sig varenda skälvande skräcknerv.
Har romanen klassikerstatus? Ja, inte en tvekan om det!

Fråga 2
”Litteraturen nu och då”
Hur har 1800-talets författare påverkat oss psykiskt och demokratiskt? Ska vi vara tacksamma för att realisterna valde att börja skildra vardagliga människors vardagsliv? Eller att naturalisterna ville göra litteraturen till naturvetenskap och skrev utan några tabun?

En av de första författarna under realismen, som vågade ta det första steget mot att berätta om vanliga människor, är Charles Dickens. Hans föräldrar hamnade i häkte för obetalda skulder och Dickens fick börja jobba på en skokrämsfabrik för att kunna överleva. Tillsammans med andra barn arbetade han 14 timmar om dagen och dessa omständigheter präglade honom i sitt kommande författarskap. I sin bok ”Oliver Twist” ville han tvinga de regerande att se hur verkligheten var. Han kritiserade samhällets orättvisor och elakheter och vurmade för de fattiga arbetarna. Dickens introducerade ett nytt sätt att skriva genom att låta sina karaktärer domineras av en enda egenskap, som dessutom var extremt överdriven, och många är de som följde hans sätt att skriva.

En som kan jämföras med Dickens är Honoré de Balzac eftersom båda driver karaktärsdragen till sin spets. Balzac var en av realismens förkämpar men har ett ben i realismen och det andra i romantiken. Han gav ut ett samlingsverk där han sammanfogade alla sina berättelser till en helhet och döpte verket till ”Den mänskliga komedin” där han anspelar på Dante Alihieris titel ”Den gudomliga komedin”.

Gustave Flaubert kan man kalla för den första naturalisten eftersom han medvetet förde in vetenskapens objektiva och kyliga förhållningssätt. Han beskrev ingående hur livsmiljön och det andliga klimatet präglade gestalterna och han dissekerade dem med skoningslös uppriktighet. Flaubert ansåg att författaren skulle gömma sig bakom sitt verk och låta texten tala för sig själv – ”l’art pour l’art”; det var inte viktigt VAD man skrev utan HUR man skrev. I sin roman ”Madame Bovary” ville han också visa hur förljugen den offentliga moralen var och blev för denna åtalad för osedlighet men frikändes.

Men den som ändå förmodligen har gjort mest för dagens människor är nog Émile Zola. Hans första roman, ”Thérèse Raquin”, kan man se som en ingående studie av hur människans psyke fungerar. Han var dessutom en orädd förkämpe för demokratiska rättigheter och vågade utmana den tidens auktoriteter och makthavare.

Zola måste ha varit en fascinerande människa och jag skulle utan tvekan ha tillbringat kväll efter kväll tillsammans med honom, där vi skulle diskutera människans inre väsen. Filosofera om hur människor fungerar och varför de väljer att göra och reagera som de gör. Eller kanske skulle vi prata om människans rätt i samhället, det är ju lika aktuellt idag som det var när han levde. Jag ser det som så att vi kan tacka Zola för minst två saker: Begynnelsen av psykologin och införandet av en demokratisk inställning. Det är tack vare att dessa författare vågade sig in på nya vägar och skriva på nya sätt som vi vet så mycket om psykologi och demokrati idag.

Slutbetyg på uppdrag 4: VG

Uppdrag 5

August Strindberg

August Strindberg (1849-1912), en gigant i den svenska litteraturhistorien. Han var otroligt produktiv som författare och skrev bland annat över 60 skådespel i vitt skilda stilar och olika genrer; historisk dramatik, sagospel, drömspel och samtidsdramatik. Det historiska dramat ”Mäster Olof” gav han ut 1872 och var då bara 23 år gammal. Dramat mötte hård kritik när den kom ut eftersom man ansåg att det dämpade de historiska minnena. ”Mäster Olof” handlar om hur Sverige går från katolsk till lutheransk religion och är en stark berättelse om Olaus Petri, i folkmun kallad Mäster Olof, och berör ungdomens eldighet, upprorsvilja och revoltlusta. Strindberg visar en osannolik begåvning när det gäller de språkliga finesserna i dialogerna där han till exempel låter karaktärerna åsidosätta varandras tankegångar till förmån för sina egna. Många är hans dramer och bland de mest framstående återfinns ”Gustav Vasa”, ”Fröken Julie” och ”Ett drömspel”.

Bland arbetare var Strindberg hyllad, mycket på grund av att han inte drog sig för att attakera folk av större börd och detta visar sig i hans genombrottsroman ”Röda rummet”. I denna beskriver han ett samhälle där pengar är makt, där affärsbedragare härjar fritt och mutorna viner kring öronen och den blev en stor skandalroman. Även i satiren ”Det nya riket” (1882) attakerar han överheter som till exempel Svenska Akademien och kungafamiljen. Strindberg hämtade inspiration till denna dräpande satir från både Voltaire och Dickens.

Med brutal uppriktighet i ord och tanke ville han visa vad han dög till som lyriker och gav 1883 ut ”Dikter”, där han fortsatte attakera den offentliga lögnen. Som lyriker bryter Strindberg helt med den traditionella lyrikens former och utmanar den formsköna litterära smaken med provocation och eldighet.

Strindberg var gift tre gånger och alla fruarna arbetade, vilket var mycket ovanligt på den här tiden. Kvinnokampen började få fotfäste och Strindberg ansåg i princip att kvinna och man skulle vara jämlikar, men han ändrade dock åsikt när det började uppstå konflikter mellan hans krav på hushållsservice och kvinnans yrkesambitioner. Han återkommer gång på gång till olika äktenskapskonflikter i många av sina böcker och dramer; i ”Dödsdansen”, som anses vara hans mörkaste äktenskapsskildring och även i romanen ”En dåres försvarstal”, där han skriver självbiografiskt.

Strindberg ville gräva djupare i den psykologiska sanningen än någon annan författare före honom och han började därför bedriva psykologiska experiment med sig själv. Han försatte sig i just de tillstånd han ville skriva om, för att få material som andra kanske saknade till sina böcker. Detta resulterade i att han fick en psykos men efter tillfrisknandet utnyttjade han den erfarenheten i romanen ”Inferno”. Trots att han bedrev sina mörka experiment på sig själv skrev han samtidigt den roligaste och populäraste av sina romaner: ”Hemsöborna”. Det visar att han aldrig tappade sitt yrkeskunnande som författare. I ”Hemsöborna” använder han språket på ett fanstastiskt sätt eftersom han här använder ord som verkligen ska få läsaren att uppleva dragningskraften i berättelsen.

1910 skrev Strindberg en artikel som fördummande kulten av Karl XII och den artikeln blev inledningen till den största och mest långvariga pressdebatten i Sverige, Strindbergsfejden.
August Strindberg var ett snille med sin penna och älskades och hatades lika passionerat som han skrev.

Fråga 2

Jämför en bok och en film

Avalons Dimmor

Går det att göra film på en tegelstensbok? Och hur många gånger har inte historien om Kung Arthur berättats egentligen? Förmodligen fler än vad jag känner till i alla fall. Jag har sett några olika filmatiseringar av legendsagan men ingen som har tilltalat mig i den grad som Avalons Dimmor gjorde.
Denna historia är en annorlunda vinkling av legenden om Kung Arthur eftersom den är berättad ur ett kvinnligt perspektiv.
Avalons Dimmor är baserad på boken med samma namn och är skriven av Marion Zimmer Bradley. Den gavs ut 1979 (1983 i Sverige) och är en betydligt mer sympatisk berättelse än andra böcker om samma historia.

Avalon håller på att försvinna bort ur den här världen. Detta beror på att den keltiska religionen håller på att glömmas bort i takt med kristendomens intåg. I riddartidens England ligger Avalon fortfarande öppet för de som vill komma för att studera den mystiska keltiska naturreligionens traditioner. Traditionen lärs ut av prästinnor på Avalon som är en skyddad del vid de brittiska öarna och här finns kärnan i kelternas äldsta kulturarv. Det är innan kristendomen har fått fäste och Vivian, som styr Avalon, väntar på en efterträdare. Vivians syster Igrane skickar sin dotter Morgan le Fay till Avalon för att hon ska slippa prästerna och deras ingjutning om att kvinnor är sämre än män. Vivianne försöker hålla de hedniska myterna om Avalon levande genom Morgaine. Vi får följa kvinnorna från barndomen tills dess att deras öden slutligen avgörs i kampen mellan kristendomen och den hedniska kulturen. Det är skönt att Morgaine inte framställs som en elak trollpacka som är vanligt i många andra berättelser.

Skillnaderna mellan bok och film är enorma men det är också förståeligt. Boken har nästan 1000 sidor och det är omöjligt att få in så mycket information i en film som är nästan tre timmar. Jag tycker ändå att filmatiseringen är bra gjord och man får verkligen en känsla av samma magi som man får av boken. Boken kan i sin tur vara lite väl långdragen, invecklad och ibland svår, men den är ändå fängslande.

Något som filmteamet dock skall ha credit för är miljöerna i filmen. Alla scener är klockrena och allt är uppbyggt med underbar proffsighet. Skådepelarinsatserna är även de helt okej men jag upplever dem som lite menlösa i den annars så kraftfulla historian.

Enligt min åsikt så går det utmärkt att göra en tegelstensbok till film, i alla fall om man gör det på det här viset!

Fråga 3 (obs! Denna är ej godkänd, ingen novell!!!)
Hjalmar Söderberg

Doktor Glas
Doktor Glas skildrar en ensamstående läkares liv i Stockholm under några sommarmånader runt sekelskiftet. Han är i 30-årsåldern, något av en enstöring, är oskuld och ganska excentrisk, men ändå skicklig som läkare. Prästfrun Gregorius kommer till Doktor Glas och ber honom att hitta på en sjukdom som kan göra att hon slipper sin makes sexuella närmanden, som hon upplever är avskyvärda. Hennes motvilja grundar sig dels i makens motbjudande personlighet men även på att hon har en älskare. Han inbillar pastor Gregorius att frun har problem med underlivet som kräver total avhållsamhet. Men detta hjälper föga och när Fru Gregorius återkommer och berättar att hennes man har tagit henne med våld står han på randen till ett moraliskt dilemma. Hur ska han kunna befria denna kvinna från sin motbjudande make och som han själv dessutom har börjat känna begär efter? Han är uttråkad på sitt eget liv och inser att han vill ha mer spänning i livet och beslutar sig för att mörda pastorn.
Relationen mellan Doktor Glas och prästfrun vilar på en erotisk plattform utan att för de för den skull rör vid varandra. Hon behöver honom för att få bort maken ur sitt liv, han behöver henne för att få mer spänning och fantasi i sitt liv.
Hjalmar Söderberg skrev denna roman i dagboksform vilket gör att läsaren kommer Doktor Glas mycket nära, som i detta exempel:

”Den väg hon går skulle hon ha gått också utan min hjälp. Jag har bara röjt undan litet av den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är för visso tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.”
På grund av dagboksstrukturen verkar berättelsen mycket realistisk men det blir orealistiskt genom att en mördare förmodligen skulle akta sig för att skriva dagbok.

Dialogen är stundtals lite rolig, eller i alla fall med en underton av humor – en slags galghumor. Huvudpersonens svårmodiga reflektioner över livets meningslöshet och det moraliska dilemma han går igenom ger en stark kontrast till hans, lite lättsamma, yttre jag och här har Söderberg verkligen ringat in en personlighet.
Jag upplevever att Söderberg kunde ha analyserat lite djupare och tagit upp frågeställningar som till exempel vad som är rätt och vad som är fel. Romanen ifrågasätter lag, religion och moral men når inte speciellt djupt i ämnena. Dock så gillar jag Doktor Glas återkommande replik ”Liv jag förstår dig inte!”.

Fråga 4
Dialekter
Jag har den gotländska dialekten, inte gutamål men ”Visbymål”. När jag gick i skolan fick vi lära oss gutniska ord och framförallt sångerna som finns på gutniska. Många av dem kommer jag ännu ihåg och sjunger ibland.
Jag hörde en ”fastlänning” beskriva gotländskan så här: ”Äh, det är bara att sätta ett ”e” efter alla ord så pratar man gotländska”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag upplever att det är väldigt mycket ”au” i de gotländska orden, t.ex. ”jau” istället för ”ja”.
Jag gillar min dialekt och även om jag har bott på ”fastlandet” så har jag försökt att behålla dialekten, vilket inte alltid har varit det enklaste. Jag jobbade bland annat i en inramningsbutik i Halmstad och när jag skulle säga att ramen var gjord av trä fick jag verkligen säga ”trä” och inte ”tre” som vi säger här på Gotland.

Slutbetyg i uppdrag 5: G+

Uppdrag 6

Fråga 1
Könsskillnader i språket
Jag tror att eftersom jag är kvinna så märkte jag som liten ingen större språkskillnad. Själv kommer jag ihåg att jag hade problem med att jag inte kunde säga vissa s-ljud. Jag kunde säga smör men inte pistol, som blev pitol. Jag minns även hur svårt jag hade att förstå hur ord stavades, men det berodde på min gotländska dialekt. Hela min skoltid igenom drogs jag med dyslexi och när jag läser gamla dagböcker ser jag hur svårt jag hade för att stava rätt. Jag skrev alltid hade med två d – hadde. När jag i tjugoårsåldern gick grundvux fick jag en underbar lärarinna som lärde mig från början igen och hon fick mig intresserad av det skrivna språket. Idag märker jag endast av min dyslexi när jag skriver för hand. Jag kan vända på -b och -d samt -g och -p och sedan hoppar jag ibland över vissa bokstäver.

Om jag jämför talet hos barn jag möter i dagens läge så har en fyraårig flicka har ett mycket fylligare tal än en fyraårig pojke. Jag är övertygad om att detta har med barnens lekar och samhällets syn på pojkar och flickor. Flickor leker stillsammare lekar där de pratar och fantiserar mycket. Pojkar leker mer fartfyllda lekar där de ofta ska framhäva att de är bäst på något. Samhällets uppfostran gör att flickor får mer beröm och positiv återkoppling medan pojkar får förslag på förbättringar och åsikter på det de gör.

Jag håller defenitivt inte med om att kvinnor skulle ha ett mer vårdat språk än män och att de svär på ett mildare sätt eller mindre än män. Detta fenomen tror jag mer beror på samhällsklass och uppfostran, som kan skilja sig väsentligt åt, men det handlar nog även om ett eget val om att vilja vårda sitt språk.

Dock så har män och kvinnor olika sätt att kommunicera på. Det kan man se i blandade grupper där det väldigt lätt kan bli missförstånd, feltolkningar och konflikter på grund av det. Män vill gärna kontrollera det som sägs genom dominans, kvinnor visar mer känslor och värme som ger en annan öppenhet i kommunikationen. Dessa konflikter skulle kunna undvikas om alla försökte förstå varandras olikheter i språket och att det samtidigt finns en hel del att lära av det motsatta könet.

Att kunna formulera sig i skrift och tal är en förutsättning för att kunna inhämta och förmedla information oavsett om man är man eller kvinna.

Fråga 2
Utredande uppsats om manligt och kvinnligt i 1900-talets litteratur

Inledning

Började klyftan minska mellan manligt och kvinnligt sätt att skriva under 1900-talet?
Från det att grekerna började skriva litteratur fram till 1800-talet har det varit framförallt män som har författat och det går inte att egentligen förklara varför just män har tagit den ledande rollen. Samhällets könsnormer genom tiderna har påverkat vem som kunde bli författare och vem som inte kunde. I det antika Grekland var det män som skrev litteratur, inte kvinnor. Män skulle vara modiga, driftiga och självsäkra, kvinnor skulle vara timida, omhändertagande och fogliga. Kvinnors erfarenheter ansågs vara ointressanta (eller t.o.m farliga) och kvinnor som författade ansågs länge vara okvinnliga.

För att kunna jämföra klyftan mellan manligt och kvinnligt skrivande har jag gjort ett urval av författare av båda könen från 1900-talet:

Ernest Hemingway (1899-1961)
Moa Martinsson (1890-1964)
Eeva Kilpi (f. 1928)
Kerstin Ekman (f. 1933)
Hermann Hesse (1877-1962)

Bakgrund – Skrivande om manligt/kvinnligt
Ernest Hemingways hjältar befinner sig ofta i farliga situationer som vill övervinna sin skräck för döden. Han utforskar varför vissa män ständigt letar efter nya utmaningar och varför de söker faran. Kvinnorna finns med när han skriver kärlekshistorierna, men det han utforskar är männens psykologiska djup. Det är mycket ”machoberättelser” där männen är hjältar och som ofta befinner sig i fara.
Moa Martinsson skriver bl.a dikter som ofta handlar om kvinnors innersta känslor. Hon skildrar arbetarkvinnornas förtryck under både försupna män och dåtidens olika samhällsklasser dessutom väckte hon stor uppmärksamhet med sin fräcka frispråkighet. Ett återkommande tema är vänskapen mellan kvinnor.
En del av Eeva Kilpis dikter är saftigt skrivna utifrån vad kvinnor känner innerst inne vilket detta exempel visar:
”Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig vid busshållplatsen klockan 0.42 med de tomma frostiga gatorna omkring oss. Först skakade jag på huvudet, men sa sen: Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar. Då vägrade han i sin tur och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.”
Kerstin Ekman skrev deckare och hon var generös med brott och smarta detektiver. Hon skrev även om kvinnor från fattig landsbygd, där männen får rollerna i bakgrunden.
Hermann Hesse var en pionjär för det manliga könet när det gäller att skriva på ett nytt sätt, nämligen om andlighet. I sina berättelser skriver han om Siddharta som vill finna inre harmoni.

Analys
Förmodligen bidrog den kvinnliga rösträtten (kom 1919) till att kvinnor överlag vågade slå sig fram i den mansdominerade litteraturvärlden. Det öppnade upp en helt ny värld för kvinnor att få skriva litteratur och de vågar nu för tiden utmana männen på alla plan i sitt skrivande.
Det lustiga är att när män dominerar en genre så har den hög status, men när kvinnor tar sig in i samma genre sjunker den i status. Kvinnor började göra succé under 1990-talet med deckare, och de kallades ”deckardrottningar” till en början, men snabbt sjönk genren i status och respekten blev ihålig. När män kliver in i den kvinnodominerande andliga litteraturen så bemöts de med större respekt och hyllas till skyarna för att de vågar bejaka sig själva fullt ut. Kvinnor med mordgåtor är stora men män med känslor är större.
Dessutom tror jag att när kvinnor i sina romaner skriver om känslor och erfarenheter så beskrivs de som kvinnliga erfarenheter. När manliga författare gör samma sak så är erfarenheterna helt plötsligt mänskliga istället.
Om en författare skulle ge sina kvinnliga karaktärer så kallade manliga egenskaper och tvärt om skulle förmodligen kvinnor älska de manliga karaktärerna medan de kvinnliga karaktärerna skulle ses som missanpassade och avvikande från den normala samhällsnormen.

Sammanfattning
Men börjar manliga och kvinnliga författare närma sig varandra i sättet att skriva? Det tror jag faktiskt men det är lång väg kvar att gå.
Män börjar bejaka sina kvinnliga egenskaper i sig själva och kvinnor vågar skriva mordgåtor med sting. Kanske behöver kvinnor en tid på sig för att kunna skriva gastkramande psykologiskt som många män gör och män behöver våga närma sig sina känslor, för att kunna skriva på ”varandras språk”.
Kanske behöver män och kvinnor skriva på varandras språk för hitta en ny genre. Det kommer kanske bli så att nästa succébok är en blodigt drypande skräck/mordgåta med en man i huvudrollen, skriven av en kvinna. Eller kanske kommer nästa bästsäljare om den känsligaste och mildaste kvinnan i världen att vara skriven av en man.

Källförteckning
Det material som jag har använt är hämtat ur Den levande litteraturen, Wikipedia och ”Sånger om kärlek” av Eeva Kilpi

Slutbetyg uppdrag 6: G+

Rättsläkare, svenska B och i väntan på skilsmässan…

Jag upplever att det börjar hända lite saker i mitt liv nu. För det första fick jag ikväll ett samtal från en person som har hand om statister till filminspelningen av Kommissarien och havet där jag ska vara rättsläkare. Jag får väl se hur mycket av mina gamla, gamla teaterkunskaper som kommer till nytta eller om jag kommer att bli helt ställd när jag väl står där. Men det löser sig, det blir som det är meningen att det ska bli. Men det här känns bra! 😀

Idag hade jag den muntliga examinationen i svenska B hos Hermods och jag kopplade upp mig på ”den universiella kunskapsbanken” innan jag kopplade upp mig. Det innebär att jag kontaktar all kunskap som finns där ute och att jag har tillgång till den så länge jag är ”uppkopplad”. Jag var faktiskt inte alls speciellt nervös innan men det blev en trög start när läraren ställde en fråga om under vilken epok som Strindberg var aktiv… Det hade totalt trillat bort ur minnet men det löste sig i slutändan. Jag tycker personligen att hela examinationen gick så där men jag kammade i alla fall hem ett VG! 😀
Hon tyckte att jag skrev väldigt bra och på ett annorlunda sätt än många andra. Fast sen vet ju inte jag om hon säger så till andra också men det här kändes också bra! 😉
Jag kommer att lägga upp alla uppdrag som jag haft här på bloggen för jag vet att det kan komma andra till nytta.

Nästa vecka sticker jag till Stockholm, träffa goa gamla vänner och även några nya förhoppningsvis. Det finns fördelar med att studera på distans eftersom jag inte måste vara hemma för att plugga utan kan vara där jag själv vill. Ska bli underbart att komma av ön igen. Vem vet, jag kanske flyttar över Östersjön igen så småning om 😀 Mer möjligheter till jobb finns det ju där och jag är faktiskt inskriven i bostadskön i Nynäshamn och har varit det i nästan ett år snart, kanske är dags igen snart? Bra känns det här också! 😀

MEN, det finns en sak som fortfarande inte är löst och den känns inte alls bra för den driver mig till vansinne emellanåt… Skilsmässan… Jag har messat min (fd) man och frågat om han har skickat iväg papperna. Första gången var för nästan två veckor sedan och då sa han att han inte hade gjort det. Igår skickade jag ett nytt sms, inget svar. Idag skickade jag ytterligare ett där jag skrev att jag inte ville tjata på honom men att jag vill ha en lösning på det här eftersom jag tycker det är jobbigt, inget svar. Ikväll ringde jag till honom och gissa: Jaaa, inget svar.
Jag blir snart tokig på det här. Jag skickade iväg skilsmässopapperna till honom den 14 februari, han har träffat en ny kvinna och ändå så är det nu fyra månader sedan han fick papperna. Jag hoppas innerligt att han hör av sig snart för jag vill inte gå och bära omkring på den här jobbiga känslan. JAG VILL BLI FRI!!!

Men det finns en sak jag verkligen uppskattar just nu och det är LIVET!!!

I Livets Tjänst

Lillan